Att resa

I min familjehistoria kan man hitta nästan vad som helst. Svårt, för det mesta, att kontrollera om sägnerna stämmer för nu är det Storasyster och jag som är äldst i familjen. Men jag kom att tänka på en gammal historia som min mamma har berättat. Jag var ca tre år gammal och hatade att flyga. Det gjorde vi lite då och då mellan Stockholm och Göteborg. Det gjorde så fruktansvärt ont i mina öron att jag gallskrek två gånger varje flyg, upp och ner.

En gång när vi hade kommit upp och jag travade runt i planet. Tror att det inte fanns säkerhetsbälten då. En farbror satt längst fram och hälsade tydligen på mig. Han spelade kort, antagligen la han patiens. Då ville jag vara med och enligt mamma fick jag lite kort och vi spelade. Vem som vann och vem som fuskade vet ingen men jag gissar på att jag fuskade och därmed vann jag ju också! Farbrorn som var så snäll ska ha varit Prins Bertil! Kanske är det därför jag har alltid tyckt att han verkade mycket sympatisk!

Även om det inte alltid verkar så, jag jobbar också! Nu, flera timmar efter att jag började skriva och efter jobbet, funderade jag lite på resor. Tyvärr är det så att min skalle kopplar över till resor jag vill göra och inte såna som jag har gjort! Du vet, den berömda Bucket List!  Men, AHA, det dök upp en annan resa, en som jag definitivt inte borde ha gjort!

Mitten av 90-talet fick jag för mig  att hälsa på bror och svägerska. De bodde i Höllviken då och där hade jag aldrig varit. Kul Bettan, jag kommer! Hmmmm

Det var ju bara detta med fyra barn, 12,10, 2 och 2 år gamla. Inget problem , tar med alla och dessutom Nanis bästa vän, 11 år. Ingen suck om en aning varför men jag åkte tåg till Malmö! Med fem ungar!

Nåväl, vi kom fram och det var trevligt och vi fotograferade gässens övergångsställe (tänkte skriva: gåsarnas för det sa alltid Gittan) och sedan åkte vi hem igen. Först med färjan till Köpenhamn och därifrån med tåget. Det var bara det att Plutten åkte, olovligt, rulltrappa. Han störtade och gjorde sin första, och hittills sin enda, piercing! Hål rakt genom örat. Du milda tid vad han skrek och jag blev galen och resten av barnen fick inte röra sig! Snacka om kaos! Stillade blodet och lyckades få med mig samtliga barn och väskor till rätt tåg men det visade sig att något blivit fel. Vi var sex personer och kupén var för fyra! Tja, jag låg på golvet, som var ganska grisigt, twillsen låg skavfötters och jag svor en lång och fruktansvärd ed att aldrig någonsin göra om detta! Tänka sig, det löftet har jag hållit!

Fast jag har flugit med Flying Chicken på tidigt 70-tal också. Det var spännande! Det ryska flygbolaget kallades så på grund av att oavsett vart du skulle, vilken tid på dygnet det var så fick man kyckling och vodka. Frukost, lunch och middag! Jo, vi fick starkt te också utan något till.

Jag skulle till London och det var mellanlandning i Moskva med övernattning. Buss till hotellet med beväpnade vakter. Damer och herrar på olika våningar och på min våning satt en mycket stor dam med gevär/kulspruta (ingen aning) i knäet! Vågade knappt andas, jag var kanske 16 eller 17! Det var skönt att komma fram till London men ännu bättre var hemresan för det var direkt hem till Singapore.

Mitten av 60-talet flög hela familjen upp till Chiang Mai. Tur att man var barn då och hade  inga tankar på om något var farligt eller inte. Inga säkerhetsbälten, dörren stängdes men bands för säkerhets skull fast med ett rep. Alla vuxna rökte som tokiga, kanske för att lugna nerverna? Fast jag är ganska säker på att vi hade inga ormar ombord, åtminstone minns jag inte det.

Jag tycker fortfarande mycket om att resa. Det börjar blir mer och mer krångligt men själv tycker jag att alla kontroller är bra! Fast det var visst någon som hade kommit ombord på ett plan förra månaden som hen inte hade biljett till!

Du, var rädd om dig!